clanciai

 Ett offer för sin egen skönhet och sin överbegåvning?

 Många musiker har varit detta, och ej endast Mozart,

 som bara var den första.

 Genom sin initiering i en skönhetsvärld

 som transcenderar alla andra

 äger musikern den fallenheten

 för att värre bli bedragen av sig själv än andra.

 Genom sin harmoniska uppfattning

 och förmågan att uppfatta livet som musik

 kan hon tyvärr bli grymmare bedragen

 och på ett mer djupgående plan,

 då hennes satsning ej är bara livet utan själen,

 och om den då blir bedragen,

 till exempel av en utnyttjare eller livsmissbrukare

 måste fallet, katastrofen bli långt mer förödande

 än om den bara var materiell.

 En musiker kan genom sina musikaliska insikter

 blott se sina medmänniskor positivt,

 då hennes grundinställning är idealistisk,

 så idealistisk att den utesluter möjligheten av dess motsats.

 Därmed uppstår fall som Schubert, Schumann,

 Hugo Wolf, Tjajkovskij, Mendelssohn, Bellini,

 krossade av vad som väckte dem ur deras drömmar

 som var goda och det högsta goda

 och som bara kunde väckas av dess motsats,

 av vad som kan liknas bara vid en dödlig våldtäkt.

 Det är musikerns dilemma: hennes ideal

 kan ej förstås av vad som saknar detta ideal,

 hon ser en extra skönhetsdimension

 som grymt förnekas av de som ej fattar den –

 av okunskap, av dumhet eller av likgiltighet,

 det dummaste av allt.

 Och ändå, trots så många musikers personliga fatala katastrofer,

 så är de så långt lyckligare än de stackare

 som aldrig kan förstå musik.

A victim to her beauty and transcendent talent?

Many geniuses of music have been this, not only Mozart,

who was only number one.

Through initiation in a world of beauty

that transcends all others

the musician has a liable propensity

to more than others be the victim of a self-deceit.

Through his harmonious outlook

and capacity to see life through the temperament of music

she unfortunately can more cruelly be deceived

and on a much profounder level,

since her bid is more than just her life but even all her soul,

and if then it is being dragged down and deceived,

for instance by an opportunist or a life-abuser,

the catastrophe must be much more severe

than if it only was material.

Through his poetical and musical temperament

the true musician can but see her fellow beings positively

since her basic attitude is pure idealism

and so idealistic that it must exclude the contrary.

Thereby we have cases such as Schubert, Schumann,

Hugo Wolf, Tchaikovsky, Mendelssohn, Bellini,

crushed by the awakening from their ideal dreams

which but consisted of the highest good

and which could but be wakened by its contrary,

by what can only be described as mortal violation.

That is the dilemma of musicians: their ideal

can not be understood by those who do not have it,

they see an additional dimension and a life of beauty

which is cruelly denied by those who do not grasp it –

from ignorance, stupidity or just indifference,

which is the most stupid thing of all.

And still, in spite of so many musicians’ personal catastrophes,

they are so much more fortunate and happier than those poor devils

who can never understand what music is.