clanciai

De kinesiska kvinnorna

Varje år begår 150,000 kvinnor i Kina självmord. De som försöker men inte lyckas beräknas till cirka en miljon. Det är det enda landet i världen där fler kvinnor än män begår självmord. Den främsta anledningen är att kvinnan i Kina aldrig lyckats bli fri från sin lägre rang – i Kina har kvinnan aldrig haft någon status. Det är naturligtvis värre ute på landsbygden än i de rikare städerna, men under senare år har statistiken uppvisat en dramatisk ökning, som antagligen beror på det ökade ekonomiska trycket – man måste vara kapitalist i Kina idag, och klarar man sig inte som sådan och kan motstå konkurrensen finns det inget skyddsnät. Känslan av värdelöshet hos kvinnorna, som i sina äktenskap vanligen tvingas till tröstlös ensamhet, är därmed en regel med få undantag och den vanligaste anledningen till desperata självmordsåtgärder, vanligen genom inmundigandet av insektsgifter. Det är helt enkelt enda flyktmöjligheten undan den hopplösa anonymiteten och diskrimineringen. Det görs lama försök till motarbetning av könsdiskrimineringen som lokalt visar tecken till framgång, men det behövs mera. Bristen på jämlikhet och social trygghet är skriande och har blivit ännu mera så under de senaste tio årens förföljelse av de som mediterar enligt Falun Gong-metoden. De är minst 70 miljoner och har sedan 1999 utsatts för troligen världens största folkförföljelse, där det att man blott visar sig meditera innebär att man är fritt villebråd för tvångsintagningsivrare, organhandlare, översittarpoliser och angivare, då meditation enligt Falun Gong är stämplat av regimen som statsfientlig verksamhet och dess utövare offentligt brännmärkta som en ond sekt. Att den ateistiska regimen betraktar all andlig verksamhet med paranoid mordlystnad är ingenting nytt, det har den gjort sedan 1949 vilket tibetanerna och uigurerna minsann fått erfara sedan deras länder ockuperades med våld för snart 60 år sedan, men att regimen även vänder sig mot en så oskyldig verksamhet som ren meditation, som omfattas av en betydligt större del av folket än det krympande regeringspartiet, är relativt nytt och lär tyvärr knappast motverka kvinnans ständiga martyrskap i det samhälle i världen som måste betecknas som det grymmaste, som också har världens ledande miljöförstöring att skryta med och toppar den klimatvärmande utsläppsbovligan i världen utan konkurrens, - utom att Kina avrättar fler människor årligen än hela världen för övrigt. Iran som nummer två kommer långt efter.

Lägg till detta enbarnstvånget i kinesiska familjer, som leder till att icke önskvärda döttrar gärna undanröjes, medan statistiken på kinesiska mödrar som steriliserats för att de fött mer än ett barn är en annan cancerfläck på den kinesiska kommunismen. Vilken moder vill leva vidare efter tvångssterilisering? Ett annat resultat av allt detta är den demografiska förvridningen i Kina som ständigt förvärras åt onaturligt håll, så att det blir fler och fler män (som ensamma barn) och ständigt färre (icke önskvärda) kvinnor.

När de på sitt land bestulna uigurerna till slut gör ett förtvivlat uppror mot den förtryckande ockupationsmaktens ständiga övervåld och diskriminering, anklagar kineserna uigurerna för att ställa till med bråk och håvar in dem, precis som tibetanerna, med livstidsstraff och avrättningar att vänta med nya lönsamma organtransplantationer i beredskap. Och detta Kina värnar hela världen om i svansande kryperi av fruktan för att förlora sina lönsamma affärer med Kina, som Nixon och Kissinger öppnade porten för genom offrandet av allt stöd för det demokratiska Taiwan och Tibets sista frihetskämpar, detta Kina, vars alltjämt regerande parti var den drivande kraften bakom Pol Pot-regimen i Kambodja och som håller Burmajuntan om ryggen, världens mest omänskliga militärdiktatur, och som försett Pakistan med kärnvapenteknologi och är vapenexportör åt Mugabe och folkmördarregimen i Khartoum, utom att det är det enda land som alltid hållit Nordkorea om ryggen, den sjukaste skurkstaten av alla. Kina står därmed in flagrantia bakom alla världens framträdande skurkstater, och hela världen kröker rygg för Kina av rädsla för att gå miste om dess lönsamma affärer, precis som världens politiker kröp för nazisterna under 30-talet. Inte konstigt att världsekonomin går åt helvete.

Vem var det som sade: ”Den regeringen är en skam för världen så länge den får hålla på”? Det var Olof Palme, men han sade det aldrig om Kina eller Nordkorea och allra minst om Pol Pot. 

Det går inte att ha en sådan nation i en värld, som inför det klimatologiska universalhotet kräver att alla samarbetar för motverkan av klimatförändringen.