Den falska musikern - the mistaken musician
Vad är väl hans skicklighet värd
när han dränker sin gåva i missbruk?
För mig är de musiker falska
som hänger sig åt stimulantia
och därmed förstör sin musik,
denna gåva av Gud som de gavs att förvalta.
För mig är det inte musik
om det driver sin musiker till självdestruktivitet,
som tyvärr blivit de flesta musikers öde
som blott tjänat jazzen och rocken.
Musik är för mig blott musik
om den ren är och leder till renhet
och så leder sinnet till en större klarhet
än blott nykterheten från spriten.
Musik som förleder till sprit och till missbruk
är inte musik utan ljudmissbruk endast,
och bättre är då vilken tystnad som helst;
ty den allra mest rena och sanna musiken
är den som hörs endast i tystnaden.
------------
What's his skill worth
if he only drowns it in booze?
For me, those musicians are false
who abandon themselves to addiction
and thereby destroy their own music,
that gift of divinity that they were given to cultivate.
That isn't music to me
which compels the musician to paths of destruction,
which has been the destiny of most musicians
that gave themselves only to jazz and to rock.
For me, music is only music
if it is enough pure and leads but to purity
and to a higher degree of spiritual clarity
than just sobriety from common drunkenness.
Music which tempts to abuse of narcotics and liquor
is not really music but merely sound abuse,
better than which any silence would be;
for the most true and pure kind of music
is that which can only come to you in silence.
Hur mången vuxen men framförallt dagens ungdom,
saknar inte livets rena klanger med dess inre stabila röst.
Hur mången väljer inte vägen in i mörka nattens lönndom,
lyssnande till konstens fula haranger med sin yttre labila tröst.
Hur mången kysser inte falska profetens händer smorda med fattigdom, nej uppsök istället sanna kulturens länder och njut så livets gentila höst.
Hur mången kan behålla kursen av de som en gång klarade färden,
när konst och musik nu av torra intellektuella nördar består,
ack, om jag ändå bara hade drömt!
För nu sveper kulturmodets anorektiska hurricaner över världen, sprungna ur mången själars våta speciella mördar sår,
kanske vinden friskare varit om fulheten själv giftbägaren hade tömt.
Hur mången hoppades inte att känna sig en smula trygga då,
när de lätt kunde skapa sig märkvärdiga roller i den yttre flärden,
efter att kulturens illusionister deras liv fått bygga så,
att ingen längre kunde känna kraften ifrån sanna värden,
just de som i alla tider skall bestå.
Hur mången har inte som marionetter någon gång blivit styrda,
i livets yttre dans med alla sina tusen materiella beslut,
av blind marknad och politiskt korrekt omgivning kanske hyrda,
hur stolt är man väl för detta vid livets sista jordiska minut.
Aldrig tidigare har det funnits så mycket oväsen i tonernas företag,
när skönheten skulle vara ljuset som i kulturen lyser upp.
Minns hur fru musica tidigare kunde sjunga till hormonernas behag,
ack ve, hur många Atonala nördar som nu i partituren dyker upp.
Säg mig, hur kan det ändå vara möjligt, ja är det inte rent av ganska löjligt, att konsten numera skriker likt en falsk och galen tupp.
Dirigenten Bruno Walter avslöjade i sina bättre memoarer,
kanske allting handlar om ett hemligt musikfrimureri,
En musiker har inre när en annan bara äger yttre accessoarer,
den senare så ofta villig till ett öppet publikfrieri,
för att med detta lyckas förklädd till imponerande hyper teknikalitet.
Ja så ser det ut när människor utvecklar två typer musikalitet.
Därför vandrar också två sorters människor omkring i sina skor,
den som bär på livets goda men osynliga inre budskap,
och den vars själ är till salu i den moderna kulturens okänsliga hor,
av vars verkan man blott känner liksom yttre hudskrap.
Lägger, i denna världen som alltmer blir (b)anal,
som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän fri från beräkning sin hand i vår,
då sitter vid din sida en människa tonal.
(I Hjalmar Gullbergs anda)